Redang och Perhentianöarna: lättdykta rev och sköldpaddor i Malaysia
Den som lärt sig dyka i nordiska vatten vet vad kyla, ström och tio meters sikt betyder. Utanför Malaysias östkust gäller omvända förtecken. Kring Pulau Redang och Perhentianöarna, två små ögrupper i Sydkinesiska havet utanför delstaten Terengganu, håller vattnet i regel mellan 28 och 30 grader, revet börjar där sanden tar slut och de finaste korallträdgårdarna ligger ofta på mindre än tio meters djup. Och så var det sköldpaddorna: gröna havssköldpaddor som betar sjögräs i vikarna, så vana vid simmare att de lugnt fortsätter äta medan man flyter bredvid på respektfullt avstånd. Få platser i Sydostasien gör det första mötet med ett korallrev så okomplicerat.
Övärlden i Sydkinesiska havet
Redang är den större av de två destinationerna, en kuperad och djungelklädd ö som nås med båt från bryggorna vid Kuala Terengganu på fastlandet. Perhentianöarna ligger längre norrut och trafikeras med snabbgående båtar från fiskeorten Kuala Besut. Ögruppen består av två bebodda öar: Perhentian Besar, den större och lugnare, och Perhentian Kecil, den mindre, känd för sina stränder fulla av ryggsäcksresenärer. Riktiga vägar saknas på öarna — man går djungelstigar eller vinkar in en vattentaxi mellan stränderna. Vattnen kring båda ögrupperna är skyddade som marina nationalparker: fiske är förbjudet runt öarna, ankring på korall likaså, och besökare betalar en mindre bevarandeavgift vid ankomsten. Det skyddet, som funnits i decennier, är huvudförklaringen till att grundvattnen fortfarande kryllar av fisk i en region där många kuster fiskats tomma. Skillnaden syns med blotta ögat: förtöjningsbojar i stället för ankare vid de mest besökta platserna, parkvakter som ronderar vikarna och stim av snappers och fusiljärer som skulle ha hamnat i nät var som helst utanför parkgränsen. På Redang samlas anläggningarna längs Pasir Panjang, den långa vita sandstranden på östsidan, och husreven börjar bokstavligen där sanden tar slut.
Rev som är snälla mot nybörjare
Att kalla reven lätta är ingen artighetsfras utan själva poängen. Kantreven sluttar mjukt ut från stränderna, strömmarna inne i vikarna är oftast beskedliga och de flesta dykplatser ligger gott och väl inom sportdykningens gränser. Dykskolorna på båda ögrupperna utbildar nybörjare på löpande band just för att förhållandena är så förlåtande: sandiga övningsvikar, båtturer på några minuter och rev där en nervös förstagångsdykare kan sväva på fem meters djup och ändå se mer liv än på mången djup vägg någon annanstans. Snorklare får nästan samma föreställning som dykare, vilket är ovanligt — hjortkorallsnår, papegojfiskar, muränor i sina skrevor och clownfiskar i anemonstäderna. Att få syn på en liten svartspetsad revhaj direkt från stranden räknas närmast som en invigningsrit på Perhentianöarna. Även rutinerade dykare har glädje av de förlåtande förhållandena: efter en lång paus från sporten är det här en perfekt plats att damma av färdigheterna, med små djup, varmt vatten och gott om guider. Fotografer på nybörjarstadiet gynnas av samma sak — på fem meters djup finns ljuset kvar och korallens färger framträder utan blixt. Och den som vill se reven byta skepnad bokar ett nattdyk på husrevet, när räkor, krabbor och jagande muränor tar över scenen.
Sköldpaddornas öar
Den gröna havssköldpaddan är kustens signaturdjur, och här är den ingen turlott utan närmast en garanti under säsong. I de grunda vikarna betar sköldpaddorna sjögräs och vilar under korallformationerna, och den skygga karettsköldpaddan dyker upp då och då, upptagen med att plocka svampdjur längs revet. På Redangs nordkust ligger bukten Chagar Hutang, avsatt som sköldpaddsreservat, där forskare från ett malaysiskt universitetsprogram sedan många år följer de honor som kommer i land för att lägga ägg. Stranden är stängd för vanliga besökare så att nätterna förblir mörka och tysta — baksidan, och förutsättningen, för dagens enkla möten i vattnet. Reglerna för den som simmar är tre och enkla: rör aldrig en sköldpadda, jaga den inte och blockera aldrig dess väg upp till ytan när den ska andas. Den som följer dem belönas: ett djur som inte känner sig hotat stannar kvar, fortsätter beta, stiger upp och andas ett par meter bort och sjunker ner igen — mötet varar i minuter i stället för att sluta i en flyktsekund.
Dykplatser som fastnar i minnet
Varje ögrupp har sina klassiker. Vid Perhentianöarna reser sig Tokong Laut ur det blå — namnet brukar översättas Havets tempel — en fristående klippnål klädd i mjukkoraller och gorgonier, omsvärmad av stim av fusiljärer och snappers. Terumbu Tiga, som alla kallar T3, är ett virrvarr av jättelika granitblock med genomsimningar och kanjoner där ljuset faller i pelare. Och så Sugar Wreck: ett lastfartyg som gick under i monsunväder med en last socker och nu vilar på sandbotten på dykbart djup. Sockret löstes upp för länge sedan; kvar ligger en fiskmagnet där spadfiskar och barracudor kretsar och bambuhajar kilar in sig under plåtarna. Vid Redang samlar undervattensberg som Big Mount och Mini Mount det stora fiskdramat — moln av anthias över korallen, jagande taggmakrillar, vidsträckta fält av stenkorall i det ljusa vattnet. Mellan båtturerna fungerar husreven framför stränderna som en outtömlig lekplats: dit simmar man själv, när som helst på dagen, med bara mask och fenor. I sandpartierna ligger blåprickiga rockor halvt nergrävda, och i sprickorna trängs nakensnäckor i färger som ingen kamera riktigt gör rättvisa.
Korallernas tillstånd, ärligt berättat
Det vore oärligt att beskriva reven utan att nämna deras sår. Precis som på andra håll i Sydkinesiska havet har perioder av onormalt varmt vatten orsakat korallblekning, och somliga en gång täta fält av grenkorall bär ärren. Turismens tryck märks också: slarviga fenspark, ankare utanför bojarna, solkräm som löses ut i de mest välbesökta vikarna. Ändå gör parkskyddet konkret skillnad. Fiskmängden är påfallande stor för regionen, de övervakade häckningsstränderna är föremål för långsiktigt bevarandearbete snarare än nostalgi, och på många rev syns återväxten tydligt för den som känner igen unga kolonier. Besökaren kan bidra med små medel som skalar: välj dykcenter som använder förtöjningsbojar, håll fenorna från botten och bär lycratröja i stället för att smörja in dig.
Praktiskt inför resan
Kalendern är resans enda hårda villkor. Nordostmonsunen blåser ungefär från november till februari: grov sjö, inställda båtar och stängda anläggningar. Säsongen löper i grova drag från mars till oktober, med de stabilaste förhållandena mitt i fönstret. Till Redang tar man sig via Kuala Terengganu; till Perhentianöarna är flygplatsen i Kota Bharu och därefter bryggan i Kuala Besut den vanliga vägen. Under högsäsong lönar det sig att boka båtbiljetter och boende i förväg, och på öarna är kontanter fortfarande kung på de mindre ställena. Packa lätt, räkna med vattentaxi mellan stränderna och ge resan fler nätter än du först tänkt — tre är ett minimum, en vecka räcker för att kombinera båda ögrupperna i lugn takt. Egen mask, badskor för djungelstigarna och en vattentät påse till båttransfererna hör hemma i packningen; resten står dykcentren för. Sikten varierar med planktonet — vissa dagar ligger revet som under glas, andra dagar grumlar näringsrikt vatten bilden, men det är samma näring som föder korallerna och fiskstimmen. Den som är känslig för sjögång väljer morgonens överfart, då havet oftast är som lugnast.
På kartan
Det är först på kartan som geografin faller på plats: fastlandets bryggor, svärmen av småöar utanför och de korta avstånden mellan dykplatserna. Öppna den interaktiva kartan för att utforska reven och dykplatserna kring Redang och Perhentianöarna, jämföra dem med resten av Sydkinesiska havet och börja skissa på din egen rutt mellan sköldpaddsvikarna.